Brustna omfamningar

Regi: Pedro Almodovar Medverkande: Penelope Cruz, Angela Molina, Lola Duenas, Rossy De Palma, Lluis Homar, Blanca Portillo, José Luis Gómez, Rubén Ochandiano, Tamar Novas, Marta Aledo

I filmens början möter vi den blinde författaren Harry Caine när han precis är på väg att förföra en vacker ung kvinna. In i lägenheten kommer hans agent Judit García och det visar sig att den unga kvinnan bara hade hjälpt Harry över gatan på väg hem! En underbar början på filmen och det blir bara bättre!

Harry har stöd i sitt författarskap av Judits son Diego och när han får reda på att affärsmannen Ernesto Martel avlidit kommer gamla bitterljuva minnen till liv. Han berättar för Diego om sin tidigare karriär som filmregissör och vi kastas tillbaka till Madrid i början av nittiotalet där den unga Lena som är sekreterare/älskarinna till Martel provfilmar för Caine. Han använder då sitt riktiga namn Mateo Blanco och när han får se den vackra Lena göra scener ur manuset till komedin Flickor Och Väskor faller han handlöst för henne. Eftersom affärsmannen Martel står som producent för filmen blir det hela komplicerat och ett triangeldrama står för dörren. Dessutom smyger Martels vuxne son omkring på inspelningsplats och dokumenterar allt som sker med sin kamera… 

Pedro Almodóvar bjuder som vanligt på starka känslor förstärkta av dramatisk musik, läckra miljöer och suveränt skådespeleri men han håller balansen genom hela den melodramatiska handlingen och det blir aldrig för mycket. Han lyckas alltid väva in en bultande puls i sina verk som håller åskådaren i ett fast grepp och de intrikata historierna blir aldrig svåra, bara oerhört spännande. Som vanligt är han en rackare på att skildra kvinnors liv men denna gång ägnas huvudlinjen åt den blinde författaren Harry Caine vars namn troligtvis är en hyllning till Michael Caine som spelat agenten Harry Palmer i flera filmer. Han tolkas nyanserat av Lluís Homar. Hans älsklingsaktris Penélope Cruz är som vanligt strålande och man känner hur väl hon trivs med att regisseras av mannen från La Mancha! Almodóvar håller en hög lägstanivå på sitt filmskapande och de senaste tio åren har han verkligen mognat i sitt berättande och vågat blotta sitt eget känsloliv i sina verk.

Värd: FH

Betyg: JJ 7, FH 7

Restaurang: Paladar de Cuba

Vällagad och god kubansk mat. Sorlig och trevlig stämning. Ingen, eller nästan ingen musik!

Betyg: JJ 8, GL 9, FH 8

Låt den rätte komma in

29 oktober 2008

Regi Thomas Alfredsson efter en bok av Jan Aivid Lindqvist.

En svensk vampyrfilm som slagit recensenterna med häpnad. Lysande foto, bra musik, härliga rollprestationer.  Skildrar en ungmans vuxenblivande genom förmedling av en tuff vampyrflicka. I långsamma tag kombineras suget efter blod med den unge mannens försök att bli självständig. Vi är oeniga om manus. FH & JJ tycker om det. SH tycker det var för segt med för mycket Roy Andersson stuk.

Betyg: FH, JJ 8; SH 5

PS

Rigoletto har den moderna biostolslayouten med gång på endast den ena sidan. Man kan – som i vårt fall – hamna längst in mot väggen. Det gäller då att dricka små öl!

Krog: ”Landet”

Ute vid Midsommarkransen. Enkel inrednng, stökig musik, god mat men lite snåla portioner (vilket kompenserades när vi påpekade det + ikanten).

GD, JJ 8; FH 7; SH 6

Mammut

 Närvarande: SH, JJ, GL, FH

Regi: Lukas Moodysson

Medverkande: Michelle Williams, Gael García Bernal, Thomas McCarthy, Sophie Nyweide, Marife Necesito, Maria Esmeralda del Carmen, Perry Dizon, Martin Delos Santos, Jan David G. Nicdao

Alla närvarande var eniga om att filmen var för lång i förhållande till manus. Annars en film om karriär, relationer, överlevnad och Moodyssons lojalitet med barnen som också gör storartade och trovärdiga rollinsatser.

Filmen utspelar sig både i USA, Thailand och Filippinerna, men Moodysson binder samman trådarna och håller ihop det till en trovärdig berättelse. Men Mammut är mer ett tillstånd en än resa från 1 – 2. Eller den blir illafall bättre om man ser den så, som en stämning. För Moodyson ger oss aldrig ledigt, under nästan varje enskild scen vilar ett bra, skavande obehag. Det är film utan som helst trivsel.  Och titelns mammut är kanske en variant på elefanten i rummet – problemet som ingen vill låtsas om trots att det är ju är så uppenbart.

Gael Garcia Bernal och Michelle Williams i rollerna som Jackies föräldrar, Leo och Ellen är perfekta bärare av det där obehaget, Moodysson är ju en skådespelarregissör av fenomenala mått.

Men det han har att säga om det där tillståndet är som sagt inte särskilt sensationellt. Och jag önskar att jag kunde säga att Leos och Ellens existenisiella vilsenhet var kongenial med filmens allmer vilsna fladdrande.

Men här saknas en mer genomtänkt dramatisk rörelse, Moodysson håller oss på samma halster filmen igenom, och jag känner mig bara lite svedd, trots att det nog borde lukta bränt.

Den stora kännbara behållningen är blicken på barnen men ironiskt nog blir det en film om hur allt hänger ihop där det lysande delarna överglänser helheten.

Värd: FH

Betyg: SH 4, JJ 4, GL 6, FH 7

Restaurang: El Diablo på Norra Agnegatan. Frånsett den onödiga musiken en stor matupplevelse. ”En av de bästa restauranger vi besökt” Fantastisk mat. Vällagad, välbalanserade smaker, vacket upplagt tillsammans med en proffsig servis (dock ingen söt servitris) och ett trevligt bemötande ger följande

Betyg: GL 9, JJ 9, FH 9½

Ce que mes yeux on vu

Ny fransk film, Ciné Français, på Zita

Närvarande: FH, SH, JJ

Om en besatt konststuderande som är övertygad om att Watteaus tavlor rymmer ett hemligt budskap, en kärleksförklaring till en aktris vid Comedie Français. Hon motarbetas av den distingerade professorn som själv inte kommit någonvart med sina djupdykningar i den watteauska ikonologin. En dövstum mimare (f.ö. gestaltad av ett barnbarn till Chaplin) tjänar som en gåtfull vägvisare men ådrar sig raskt en aneurysm och tillbringar resten av filmen på rygg med slangar instuckna här och där i kroppen. Den unga studentskan blir mer och mer desperat i sin jakt på ”la vertité”, men till slut så … Filmen förmådde inte engagera, trots goda insatser av skådespelarna.

Värd: JJ

Betyg: SH, FH, JJ – 5

Efteråt uppsöktes Kung Carls Bakficka, där Göran D. anslöt sig till sällskapet. Den kulinariska kvaliteten tillfredsställde inte GD, som inte tyckte att den var värd något betyg över huvud taget. Resten av sällskapet var mer försonligt inställt: FH och JJ: 8; SH: 6.

En julberättelse

Fransk film på Victoria

Regi: Arnaud Desplechin

Medverkande: Catherine Deneuve, Chiara Mastroianni, Jean-Paul Roussillon, Mathieu Amalric, Emile Berling, Francoise Bertin, Laurent Capelluto, Anne Consigny

Närvarande: SH, JJ

Ett av julförberedelser och flyttningsbestyr starkt reducerat sällskap insöp lite julstämning(?) med denna franska storfilm, en fransk ”Fanny och Alexander”. I centrum står en dysfunktionell storfamilj med en mamma som just har fått veta att hon har cancer, och att hon kommer att dö, om hon inte kan få benmärg från någon lämplig familjemedlem. Mamman (en magnifik Catherine Deneuve) är sval, sarkastisk och onåbar – barnen har inte haft det lätt, det förstår man. Lämpliga benmärgsdonatorer är ett psykiskt obalanserat barnbarn och en alkoholiserad son, som systern har sett till att han varit portförbjuden i hemmet ett antal år. Av de övriga två sönerna är den ene gift med en kvinna som den andre hela tiden har älskat i hemlighet. (Kvinnan spelas av Chiara Mastroianni, CD:s dotter med Marcello M. Vacker och otroligt lik sin pappa, Marcello.) Pappan är den mest gemytlige i sällskapet, den som gjuter olja på vågorna. Trots temat är det ingen dyster eller tung film, tvärtom. Det grälas, försonas, röks (det är ju trots allt en fransk film) hinkas rödtjut och äts så att det står härliga till. Och, hur det går? Tja, det får vi inte veta; slutet lämnas öppet. Strålande skådespelare, mycket underhållande – de två och en halv timmarna känns inte långa.

Regissören, Arnaud Desplechin, roar sig med lite inneskämt: referenser till Hitchcocks ”Vertigo”; Chiara M. spelar svärdotter, trots att man knappast kan undgå att se likheten med CD och Marcello. (CD och Chiara har spelat mor och dotter i andra filmer.)

Värd: JJ

Betyg: SH: 7.5; JJ: 8

Efteråt slank vi in på puben Pig & Whistle i Söderhallen. Billigt och helt OK, ”value for money”.

SH: 5; JJ: 6

Vicky Cristina Barcelona

 Regi: Woody Allen

 Medverkande: Scarlett Johansson, Penélope Cruz, Rebecca Hall, Javier Bardem, Patricia Clarkson,  Carrie Preston, Kevin Dunn, Chris Messina

Vicky och Cristina, två unga amerikanska tjejer, åker till Barcelona för en härlig sommar tillsammans hos en avlägsen släkting till Vicky.. Vicky (Rebecca Hall) är försiktig till sin natur, pluggar katalansk kultur och ska gifta sig i slutet av sommaren med präktige Doug. Cristina (Scarlett Johansson) är hennes raka motsats, öppensinnad, äventyrslysten och sexuellt nyfiken. Christina har skrivit, regisserat och spelat i en kortfilm som hon numera hatar. På en vernissage träffar de den attraktive och kontaktsökande konstnären Juan Antonio(Javier Bardem) som mer än gärna vill se dem bägge i sin säng. Tjejernas åsikt om detta går vitt isär. Mötet blir dock början på ett romantiskt äventyr som antingen kan uppfattas som dråpligt eller upprörande, helt beroende på dina egna erfarenheter. Det hela blir än mer komplicerat när Juan Antonios halvgalna ex-fru dyker upp igen. 

Småningom börjar varningsklockorna ringa. För trots Allens välskrivna, realistiska dialoger och välspelade karaktärer så undrar man vad som egentligen är meningen med hela historien? Att kvinnor kan var otrogna mot sina ovetande män? Att två kvinnor kan ha sex med en man? Att två kvinnor kan ha sex med varandra? Jaha, det var väl inte så mycket nytt? Det verkar faktiskt som att ”Vicky Cristina Barcelona” tidvis är en gubbsjuk fantasi. Inget gott omen för den åldrande Allen.

Det går förstås att utläsa att själva grundidén är en romantisk komedi som vill dra lite grann på gränserna om vad som är tillåtet i kärlek. Men det blir till slut bara en bunt scener som staplas efter varandra, utan egentlig drivkraft eller mot ett specifikt mål. Och dessutom är det svårt att se hur filmens tanke, kärleken som den enda sanna konsten, skulle kunna appliceras på ”Vicky Cristina Barcelona”. För det presenteras aldrig något svar på frågan om hur vi, trots alla tusentals år av civilisation, inte lärt oss att älska. Det är förstås en svår uppgift att lösa även för en regissör som Allen, men ett litet försök hade inte skadat.

Värd: FH

Betyg: SH  , JJ 7, GL 8, GD 8, FH 7

Restaurang: Den gamle och havet på Tulegatan 27. Smakrik italiensk mat, stora portioner, god service och mycket diskret musik.

Betyg: GL 8, JJ 8, GD 8, FH 7

Caramel – Trailer

more about "Caramel – Trailer", posted with vodpod

Caramel

Veckans DVD

Caramel. Kvinnornas inre liv och kriser skildras varsamt, ibland med humor, men oftast med medkänsla och respekt. Männen finns där, men mer anonyma och skildrade med distans. De dyker upp och försvinner. Ett par stannar dock och delar kvinnornas liv. Filmen skildrar också ett par andra kvinnoöden i närmiljön. En äldre, ogift sömmerska, som bor med sin besvärliga, tokiga gamla mamma och möter en stilig herre. En desperat medelålders kvinna med åldersneuros, som vill bli filmstjärna, bekämpar kosmetiskt sitt åldrande.

Skådespelarna är intagande och trovärdiga i sina roller. Yves Sehnaouis utmärkta filmfoto badar i det österländska, varma, gyllene ljuset. Hettan känns på huden och kropparna doftar. Khaled Mouzanar musik blandar smakfullt olika stilar.

Det är en uttrycksfull och sensuell film. Det är vackert att se hur kvinnorna stöder varandra i deras svårigheter. Det finns en oskuldsfullhet i deras liv som berör. Det är inte långt mellan deras skratt och gråt. Filmen är lågmäld och saknar egentligen en kärnfull intrig. Vi följer i stället flera kvinnors liv parallellt, hur de möts och delar med sig av sina vardagsproblem.

Caramel är regissörens och skådespelerskan Nadine Labakis debutfilm. Hon spelar själv flickan Layale i filmen. Caramel har stor gjort succé i Frankrike och på filmfestivalen i Cannes på Director’s Fortnight. Den visades och prisbelönades på Stockholms Filmfestival 2007. Caramel blev en stor framgång i Libanon och var landets Oscarskandidat som bästa utländska film 2007.

I´m not there

Regi: Todd Haynes Roller:  Christian Bale, Cate Blanchett, Richard Gere. Heath Ledger, Ben Wishaw

2 timmar 16 minuter.  Varför kan inte producenterna nuförtiden hålla i filmernas längd?  Klipp bort 46 minuter och det blir en avsevärt bättre film. Cate Blanchett gör en suverän tolkning av Bob Dylan i tidig 60-tals tappning. Framgångsrik men drogtyngd. Även övriga 4 varianter av Bob Dylan gestaltas kompetent och intressant. Fascinerande foto, men alldeles för påhittigt manus. Alldeles fyllt av symbolik, men meningen når i varje fall inte mig. Musiken gillas av mig, inte av alla kamrater.

Värd: SH

Betyg: FH 7, JJ 6, SH 7,5

Krog: Judit & Bertil. Bra mat, bra service. Trevligt, mycket folk, men musiken sänker som vanligt betygen.

Betyg: FH 8, JJ 7, SH 8

Äpplet

Regi: Samira Makhmalbaf. Medverkande: Massoumeh Naderi, Zahra Naderi, Ghorban Ali Naderi, Azizeh Mohamadi.

Iransk dramadokumentär om två 11-åriga flickor som hållits inlåsta hela sitt liv av sina fattiga föräldrar – inte av illvilja utan för att de var oroliga för vad som skulle kunna hända flickorna. Den åtalade pappan var arbetslös och mamman blind (hennes ansikte fick man aldrig se). Flickorna befriades av socialtjänsten sedan grannarna påtalat förhållandena. Trots allt en ljus film. Flickorna var glada och nyfikna och började snabbt anpassa sig till friheten.

Betyg: JJ 6, FH 6, SH, 5

Restaurang: Sabai Sabai på Kammakargatatn 44. Thailändsk mat i riktigt kitchig miljö, som det ska vara.

Betyg: JJ 8, FH 8, SH 7