Långfredag. Vad kan vara lämpligare än en god(?) middag med ett gott vin (från Caveaus svala källare – eller var nu vinet förvaras) i en god väns sällskap och som avrundning en filmklassiker: Howard Hawks mästerverk ”Red River” från 1948.
Inspelad på 85 dagar med John Wayne och Montgomery Clift i huvudrollerna (Clifts första filmroll och Wayne ovanligt nog i en osympatisk roll). En episk, romantisk västernfilm med oedipala övertoner. Wayne spelar ranchägaren Tom Dunson som behöver föra sin boskap norröver för att sälja den i nordstaterna, där man har brist på kött. (Det skall utspela sig efter inbördeskriget 1865, men kläder och vapen antyder snarar 1870-talet eller senare, men ”never mind”.) Montgomery Clift spelar Matthew, den son Tom aldrig fick, en överlevande efter den indianattack som dödade Toms älskade 14 år tidigare.
Här finns det klassiska persongalleriet: den finurlige kocken (Walter Brennan), revolvermannen Cherry (John Ireland), en samling färgstarka cowboys men inga kvinnor förutom i början och slutet: när Tom förlorar sin älskade i början och Matt möter Kvinnan med stort K mot slutet av filmen.
Huvudhandlingen i filmen är spänningen mellan den hårde och auktoritäre Tom och Matt, som till slut sätter sig upp mot sin fadersfigur och likt Fletcher Christian på Bounty gör myteri och tar befälet.
Det är inte första gången jag gör reflektionen, att det inte längre – inte sedan flera år – görs några bra västernfilmer. ”Red River” är god underhållning och kan verka enkel med en okomplicerad handling, men den har en tydlig moral, visar på konsekvenserna av ens handlande. Det är skickligt gjort – foto, regi, berättande …
Howard Hawks var länge en misskänd regissör men är väl nu erkänd som en av de 
stora. Han svingade sig obesvärat mellan genrerna och åstadkom mästerverk inte bara i västerngenren (”Rio Bravo” är ett annat exempel) utan även i komedigenren (”His girl Friday”, ”Bringing up baby”), film noir (”The big sleep”), gangsterfilmen (”Scarface”) och äventyrsfilmen (”To have and have not”, där han parade ihop Bogart med filmdebutanten Bacall; ”Only angels have wings”). Sist men inte minst: han gav en då föga känd Louise Brooks rollen som kvinnan som trasslar till kompisrelationen mellan Victor McLaglen och Robert Armstrong i ”A girl in every port” från 1928. Pabst såg henne i den rollen och visste att han hade funnit sin Lulu till ”Pandoras ask”. (När jag själv såg Hawks film i Cinematekets filmklubb för många år sedan föll jag pladask för Louise Brooks. Och i den ställningen har jag förblivit. Greta Garbo och Marlene Dietrich kan slänga sig i väggen, för att parafrasera Henri Langlois, det franska cinematekets grundare.)/ JJ
