Höstsols vårmiddag på Nalen, 27.4.98
RW sitter tungt nedsjunken i sin stol med sina kryckor lutade mot armstödet. Han är nu 87 år gammal och behöver kryckor för att förflytta sig. Han blir glad när jag säger att jag har hans filmhistoria i tre band. Blicken bakom glasögonen är vänlig
– Men jag tar inte ansvar för den tredje delen, den skar dom för mycket i, säger han. Ungefär 200 sidor. (Enligt den förlagsredaktör jag pratade med på den tiden rörde det sig om en 300 sidor.)
RW hade tänkt sig ett verk i fyra band, men det tyckte förlaget (Norstedts) var för mycket. I stället kortade man sista delen. RW hade sagt till redaktören, att han borde stå som medförfattare. ”Det är lika mycket ditt verk som mitt.”
Det var framför allt avsnitten om den nordiska och den svenska filmen som drabbades – med undantag för avsnittet om Ingmar Bergman, det rörde man inte.
Verket är numera slutsålt, och det är RW glad för. Men han skulle vilja göra vissa rättelser; en del skådespelarnamn är felstavade, plus andra smärre felaktigheter som bara cinéaster märker.
William S. Hart
Många av de filmhistoriska verken har han sett när de hade premiär. En stjärna han uppskattar är William S. Hart, hjälte i otaliga västernfilmer i början av 1900-talet. Hart hade en återhållen spelstil som skiljde sig från det manér med teatraliska gester och rullande ögon som var vanligt då.
Han har sett alla Greta Garbos filmer, inklusive en som har gått förlorad: ”En gudomlig kvinna” från 1928 i regi av Victor Sjöström. Här spelar hon mot Lars Hanson, och hon både skrattar och ler. ”Ninotchka” var alltså inte den första filmen där hon gjorde det, vilket ibland hävdas.
Louise Brooks
RW delar min beundran för Louise Brooks. Hon var sensuell, hade utstrålning och en naturlig spelstil. Jag har själv aldrig varit speciellt förtjust i Greta Garbo. I mitt tycke var hon okvinnlig, klumpig och tråkig. 
(Närmast pinsamt blir det när hon gestaltar en dansös som i ”Mata Hari” och, ännu värre, balettdansös i ”Grand Hotel”. Louise Brooks å andra sidan, som var utbildad dansös, rörde sig med en naturlig grace.) Men jag håller med RW om att ”Åtrå” (och ”Queen Christina”!) med John Gilbert har en hetta som hennes övriga filmer saknar. Över Garbo vilade det ”något lesbiskt”, enligt RW, och det gällde knappast Louise Brooks.
RW har flyttat till en mindre lägenhet i Södertälje med sin fru. I samband med flytten donerade han sitt filmbibliotek till Umeå universitets studentkår. Samlingen innehåller bland annat alla nummer av Les Cahiers de Cinema, säkert bara det värt en hel del! Numera tillbringar RW sin tid med att läsa om de gamla klassikerna: Thomas Hardy, Balzac (favoriten!), Dickens, ryssarna … / JJ
Mannen från Le Havre är en Kaurismäki-film! Hans stilistiska särdrag lyser igenom, trots att handlingen den har gången är förlagd till Frankrike. Musiken och klippningen känns igen, liksom miljöerna. Precis som i Kaurismäkis senaste Guldpalmen-vinnare Mannen utan minne så utspelar sig Le Havre i samhällets utkanter. Ett annat välbekant inslag är den finska skådespelerskan Kati Outinen som spelar huvudpersonens Marcel Marx (André Wilms) fru Arletty.
